Jag tycker att det är viktigt att hitta träning som är kul. Träning som man längtar efter. Träning som man vill tänka och fundera på. Träning som man vill dela med sig av till andra, bara för att man vill att andra ska få uppleva hur kul det är.

Jag tycker det är viktigt att ha utmaningar. Att testa sina gränser och göra sådant man inte trodde att man skulle klara. Det kan vara att testa nya distanser, ha tidsmål eller testa nya sporter.

Vad händer när dessa två konkurrerar med varandra? Jag prövar en utmaning som är svår men jag är enormt motiverad att klara den. Mycket förberedelser och träning. Inledningsvis kan jag ignorera frustrationen över att inte kunna ordentligt men sakta smyger sig en känsla fram. Det här är inte roligt. Jag längtar inte efter det. Jag har inte kul när jag gör det. Jag får inte känslan ”det här var tufft men så bra det känns efteråt”. Utmaningen och att ha roligt går inte hand i hand och då blir det problem.

Det finns olika angreppssätt för att hantera situationen. Det ena är att bita ihop och hoppas på att det är värt det i slutändan. Det andra är att sluta och hitta nya utmaningar som är roliga. Normalt sätt biter jag ihop och kämpar på och hittills har det alltid lönat sig. Nu vet jag dock inte om det kommer att löna sig. Jag känner inga framsteg, jag känner ingen glädje. Jag har tappat allt jädraanamma.

Jag tänker på en bild jag har sett – det är en skidåkare som ska starta ett lopp. Han har rosa hjälm och färgglad tröja. Håret spretar under hjälmen och leendet sträcker sig från öra till öra. Armarna i luften och glädjen är total. Runt omkring honom står svartklädda seriösa laddade åkare som har full koncentration och fokus på det kommande loppet. Jag vill ha den glädjen han utstrålar. Som en generell bild på vad jag gör med min träning. Just nu är jag långt från den bilden. Just nu är jag inte ens med på bilden.

Klara utmaningen eller ha roligt? Vilket vinner jag mest på? Vilket ska jag satsa på?

– – –

Jag gjorde mitt val. Mer om det i nästa inlägg.