Jag hade kunnat skriva en roman om min upplevelser före, under och efter Bislett. Allt är fortfarande overkligt och alldeles underbart (skriver hon när hon precis gett sina fötter ett isbad för att minska svullnaden).

Jag var förberedd på att jag skulle krisa mentalt och att jag skulle vilja sluta – så ska det ju vara. Vi (min support tillika syster Violinda och min coach Johnny) hade pratat om hur jag skulle kunna tänkas reagera och vad de skulle kunna göra för att hjälpa. Allt var gissningar. Johnny hade i alla fall tydliga instruktioner om att han inte skulle låta mig åka hem utan medalj (vilket man fick om man sprang minst 13 mil). I det avseendet hade Johnny inte ett så svårt jobb för jag ville aldrig sluta – jo, det ville jag ibland men aldrig på riktigt liksom. Då och då var det tråkigt och jag tyckte att det gott kunde vara slut men aldrig att jag ens tänkte att jag inte skulle vara kvar och fortsätta.

Svackor hade jag absolut. Två stycken. Efter 3,5 timme var det inte kul och det kändes långt. Skit – så tidigt i loppet? Vad håller jag på med? Det här går nog inte. Jag gav coachen en sur min när jag sprang förbi för att signalera min status (prata är inte min grej när jag springer) och varvet efter fyllde jag på lite extra salt. Sen kom vändningen – mitt i ett löpesteg i den lilla uppförsbacken. Shit, det här är ju kul. Och så lätt det går!

Nästa svacka kom mellan mil 6 och 7. Nu hade jag slagit mitt distansrekord och insåg att jag var ute på oprövad mark. Jag började tappa mitt fokus på tio mil och började se hur långt det var kvar till 13 mil istället. För att inte tala om hur många timmar det var kvar på dygnet. Jaha, är det så här det ska vara resten av tiden? Surt och eländigt. Ultra? Den här svackan var tuff och pågick under rätt lång tid. Samtidigt coachade jag mig själv och styrde tillbaka fokus. ”Du har bestämt vad du ska fokusera på så sluta tramsa med annat”. Inre dialog de luxe.

Jag minns inte riktigt hur jag kom ut ur svackan men jag informerade Johnny om att jag nu tar fem km i taget. Det var inte riktigt sant, men nästan. Först tog jag 2,5 km, sen fick jag ta ett snabbt toastopp (ursäkt att sitta ner några sekunder) och drack vatten ur kranen. Sen sprang jag 2,5 km till och då gick jag medan jag drack Tailwind och sträckan fram till tidtagningen. Sen började jag om från början igen. Funkade fint och jag höll på så tills jag bara hade 5 km kvar då sprang jag resten utan stopp. Jag hade sprungit så snabbt i början att jag hade gott om tid på mig vilket var oerhört skönt mentalt. Målet var att springa 10 mil på under 11 h enligt Johnny, själv var jag inte helt övertygad och hade försökt få ner hans förväntningar veckan innan. Men jag klarade det. 10 h 53 min 21 sekunder.

Efter en längre paus var det dags att ge sig ut på banan igen. Jag var enormt endorfin- och sockerhög vilket gjorde löpningen till en ren glädje! Efter bara ett par varv serverades glass och även om jag inte var så sugen var jag alldeles för glad för att hoppa över glassen. Promenerade med min glass och njöt av allt. Nästa varv tog jag med telefonen och filmade lite av banan. Pratade med andra löpare. Jag studerade nyfiket alla dörrar, luckor och annat längs banan med stor glädje. Det var så roligt att jag gick resten av den milen, ville inte tappa känslan. Det var fint på alla sätt och vis. Endorfin- och sockerfint.

Med lite löpning och mycket promenad tog jag mig till 13 mil och därmed hade jag nått medaljgränsen. Johnny gjorde ett litet försök att få mig att vilja nå längre men varken han eller jag kunde formulera vad som skulle motivera mig att gå utöver de mål jag satt upp. Det blev lite vila och en kort powernap väl inbäddad i filtar. Men kära nån så tråkigt att ligga där bredvid banan så med drygt tre timmar kvar skakade jag liv i de stela benen och började röra mig igen. Jag hade sett att jag skulle ha möjlighet att plocka ett par placeringar (nej – jag var inte där för att få någon placering men de låg så nära liksom). När sista timmen kom höjdes stämningen märkbart. Speakern körde hårt och trycket från alla längs banan ökade. Johnny skrek åt mig att jag borde springa (jag hade bestämt mig för att gå – jag var så nöjd med mitt resultat som det var) men jag bara vände mig mot honom och gav honom onda ögat. Sekunden efter tänkte jag: Jag ska minsann visa honom att jag kan springa men jag börjar inte förrän jag kommit runt hörnet så han inte ser mig. Kan ju inte låta honom bestämma över mig hur som helst. Sagt och gjort började jag springa igen. De första stegen gjorde otroligt ont men sen flöt jag fram (kändes det som). Springa 2,5 varv och gå ett halvt var min nya plan – alltid springa förbi supportborden och tidtagningen. Med tio minuter kvar kom tårarna, jag grät och jag sprang. Blicken rakt ner i mattan. I ögonvrån såg jag händerna på de som stod och klappade fram oss och det var just då det vackraste jag någonsin sett. Jag hörde mitt namn ropas från sidan. Jag fick klappar i ryggen. Med tre minuter kvar ökade jag tempot och flög fram, fortfarande med tårar rinnande längs kinderna.

Vad var det som hände?

Plötsligt sitter jag hemma i soffan. Jag har så mycket upplevelser och så mycket känslor – allt är omtumlande. Mycket av det svåra och tunga som jag trodde skulle inträffa under mitt första 24h-lopp hände aldrig. Allt av det roliga och positiva som jag trodde skulle inträffa hände. Och mer därtill. Jag vet att en av mina styrkor är det mentala och den styrkan visade sig vara ändå större än vad jag hade trott.

Gränser har sprängts och utveckling har skett. Det ska jag leva i ett tag nu.

 

Total sträcka: 148,419 km (mitt mål 130 km)

100 km: 10h 53min 21sek (mitt mål var sub 11)

FörberedelseFörberedelser

   Löparcoach Jag tryckte mig längs bortre väggen när jag ville vara ifred från coach och support. Uppenbarligen onödigt med tanke på att en fotograferar och en leker med tekniken.

SOV Powernap efter 13 mil.

vila med tele Fördelen med mycket tid på ett lopp är att man hinner kolla meddelande i telefonen i lugn o ro. Tagit Johnnys stol så han är lite sur.

medaljFin-fin medalj