Racereport från High Coast Ultra 130 km

Landskap och bana är helt fantastiska, även om den första södra delen till Skuleskogen naturreservat (74 km) är något mysigare än den är den norra delen (56 km).
 
Pga lite väl offensiva inledningar under förra årets lopp har jag för i år valt det motsatta – lugn inledning för att komma in i äventyret och sedan hålla i eller öka efter förmåga. Det gäller alla tävlingar – utan undantag.
 
Starten gick kl. 22.00 på fredag kväll och loppet gick hela natten till nästa kväll med reptid kl. 23.30 på lördagen. Förhoppningsvis så är detta sista loppet med Coronaanpassningar och krav på munskydd. Låt oss hoppas på det bästa.
 
Det blev en underbar upplevelse både fysiskt och mentalt! Inget att skriva in i historieböckerna, men en mycket värdefull personlig erfarenhet om hur det kan kännas när allt faller på plats.
 
Reptiden till första kontrollen hade kortats med en timme från tidigare år, till 6 timmar till kontroll Mädan (38 km). Det borde jag klara om jag springer det flacka lugnt och vandrar stadigt i backarna. Det var ca 1000 höjdmeter på första etappen och riktigt brötiga tekniska stigar, så helt självklart var det ändå inte. Men eftersom det låg inom min förmåga kunde jag anpassa tempot hyggligt för att hamna rätt genomsnittligt. Passerade Mädan (38 km) efter 5h 41 min (19 min till godo) på 78 plats av 82 passerande (3 herrar bröt under första etappen).
 
Sen rullade allt på. Eftersom jag tagit det lugnt inledningsvis så var benen inte sönderhamrade av tekniska utförslöpor med tusentals helvetesstenar och rötter. Jag sprang dessutom med stavar hela loppet som avlastade bra utför och gav kraft uppför (kanske onödigt långsamt emellanåt men snällt för kropp och ben). Utan för hård ansträngning höll magen bra och all näring gick ner regelbundet utan problem. Mest gels och sportdryck och sedan havregrynsbars och mjölkbaserade kaffedrycker i kontrollerna.
Första dropbag kom i Skuleskogen efter 76 km så man fick bära med sig en del från start. Då på plats 66 av 85 startande. Etappen hade lite mer väg än den första men hade dessutom de brantaste stigningarna och gav ändå totalt ca 1000 höjdmeter. Ett kort och enkelt stopp med ett tröjbyte + extra energiintag, fylla vatten och sportdryck, sen iväg igen efter ca 5 min.
 
Fick en trevlig energitopp efter det och kunde trycka på fint genom Skuleskogen och passerade flera medlöpare. Slåttdalsskrevan mitt i etappen ligger i så magiskt fin natur att man fnissade lite när man passerade genom området. Men de steniga utförslöporna krävde ändå sin uppmärksamhet. Varje steg kunde leda till en stukning eller vurpa. Tog det lagom och lät stavarna dämpa nedslagskraften i stegen.
 
Banan fortsätter ganska varierat men inslagen av grusväg och asfalt ökar markant. Ändå lyckas de klämma in 1500 höjdmeter de sista 5 milen. Man får böja ner huvudet och mata kilometrar medan man längtar efter nya gå-backar. Utan dippar kom jag fram till kontrollen i Näske efter 96 km. Tog en mindre tallrik potatismos med ketchup, fyllde vatten och drog vidare. Hade passerat ett tiotal löpare på de senaste 2 milen och var nu på plats 56. Nu var det inte ens ett maraton kvar!
 
De avslutande två etapperna som ger de sista 4 milen var bara att beta av, men det är relativt lätt när energin finns och kroppen svarar bra. Löpstilen blev allt mer en blandning av ultrashuffle och vandring, men med hyggligt tempo – särskilt uppför.
 
Pga brobygge fick man åka motorbåt över Moälven innan de sista 6 km av klättringar på Varvsberget med hoppstadion och målområdet. En labyrint av snitslade slingor där man klättrade i täta lövbuskage för att slutligen komma till toppen och se ut över vidderna runt Örnsköldsvik – fantastiskt vackert och en belöning i sig!
 
Kunde slutligen lunka i mål på plats 46 efter 22 timmar och 17 min, strax efter kl. 20 på lördagen, utan några egentliga problem, dippar eller skav/blåsor och 130 km av brötig naturstig.
 
Ibland funkar allt och det är extra trevligt i en sån underbar omgivning! Att gå från fjärde sista löpare vid första kontroll till mitten av startfältet i mål vittnar också om en vinnande strategi – inte för att vinna, men för att genomföra väl.
 
Ser verkligen fram emot nästa lopp när jag ska testa samma upplägg igen – fan, ultra är ju skitkul (om ni inte visste det)!
 
//Fredrik Palm