cropped-raps2Gravid med tvillingar. Ligger i soffan. Kan inte resa mig. Smärtan håller mig fast. Paniken kryper på mig. Jag KAN inte resa mig. Koppling mellan hjärna och ben är kidnappad av smärtan. Paniken ökar i styrka. Vad ska jag ta mig till?

Backe. Jag ökar omedvetet farten och trycker ifrån. Hållning. En varm brännande smärta sprider sig i låren – ”var inte rädd för att det bränner, det är inte farligt” som min yogalärare sagt. Pulsen skenar, andningen är snabb. Hållning. Orken är slut men jag fortsätter och tvingar mig själv att le. Jag ser ett lopp framför mig och trycker ifrån lite extra. ”Du har det – du kan – kom igen!”

”Du blir inlagd idag”. Chocken och lättnaden tar ut varandra. Nu blir jag tagen på allvar och blir omhändertagen. Institutionaliseringen kommer snabbt och det blir något att hänga upp dagen på. Efter en vecka är jag hemma på permission några timmar och jag vill bara tillbaka. Det är en helt annan sak att inte kunna gå när man är på sjukhuset – då är det lite mer på låtsas, i en annan värld. Hemma blir mina begränsningar alltför verkliga för att uthärda.

Gillar inte tempopassen eftersom de är så jobbiga. Mycket värre än intervallpassen för där får man i vart fall vila lite inemellan. Tempo är full fart rakt igenom. Jag sliter mig genom passet, det står på schemat och då är det inte förhandlingsbart. Efteråt stretchar jag länge och väl. Känner hur blodet forsar genom kroppen och hur jag byggs upp inifrån och ut. När jag inte bara övervinner ett jobbigt pass utan också övervinner en hjärna som motarbetar mig växer jag som människa. Det är jag som bestämmer över min kropp och vi har ett mycket givande samarbete.

En promenad i solen – omkringkörd i en rullstol. Benen kan bära mig men smärtan sätter stopp. Vårblommorna lyser upp marken och himlen är klarblå. Fingrarna sticker och jag vet att domningarna är på väg med efterföljande värk. Smärtan i ryggen äter upp mig bit för bit.

Jag känner mig inte hundra och tänker ta en lång powerwalk istället för det planerade långpasset. Efter 300 meter får jag syn på en löpare och benen tar över. Jag springer och vårsolen lyser ikapp med mig. Två varv runt parken för att sedan vika av mot havet. Vintergäcken lyser gula på marken, solens strålar dansar genom trädkronorna och havet glittrar. Lyckan sprider sig inom mig. Med ett stort leende springer jag hemåt längs havet.

Sitter på en gräskulle 200 meter hemifrån. Min man går snabbt hem med tvillingvagnen för att hämta mina kryckor. Jag ville så gärna men promenaden runt kvarteret blev för lång. Var inte säker på att kryckorna skulle ta mig hela vägen men jag klarade inte att bli hämtad med bilen för att bli körd hem.

Nu är det inte långt kvar. Benen springer av sig själva och hjärnan manar på dem – vi kan lite snabbare och lite till. Målet är nära och jag vill inte ha några krafter kvar så nu är det full fart som gäller. Som i alla lopp startar spurten, benen gör sitt jobb och ökar. Jag är stark. Leendet sprider sig och jag passerar mållinjen, stänger pulsklockan och njuter. Det enda som är jobbigt i livet just nu är att jag måste låta kroppen vila några dagar innan jag får springa igen.

Varför jag springer? För att jag kan.

 

Publicerat första gången 2013