*alltså en sån som springer utan skidor på fötterna

Jag kom på att jag inte tyckte om att åka skidor – jag som var anmäld till Vasaloppet och som satsat på nya rullskidor, rullskidkurs, skidläger och nya finskidor. När denna insikt gick upp för mig fick jag svårt att träna, tankarna jobbade mot mig. Jag ville inte ge upp min utmaning men var tvungen att hitta på något så att det blev roligt igen. Hur ska man då lägga upp sin strategi för träning och lopp? För det första slutade jag att åka skidor och fokuserade på det som jag älskar – löpning. För det andra övertalade jag mig själv att det visst var kul att åka skidor, egentligen.

Tur jag är lättlurad för plötsligt stod jag där i startfållan bland tusentals skidåkare och helikoptern surrande ovanför oss. Spänningen i fållan gick att ta på och nervositeten hos mig var plågsam. Jag ville så gärna komma i mål nu när jag faktiskt bestämt mig för att anta denna utmaning.

Det är inte hållbart att tänka negativt om skidåkning när man ska åka nio mil och jag kunde plocka fram det jag övat på under flera veckor: det ÄR kul att åka skidor. Jag lurade tanken men inte känslan, good enough antar jag. Positiv känsla fick jag när jag tänkte på mina barn och min man. Och när jag tänkte på löpning: ”hade varit en fin-fin backe för backintervaller det här!” eller ”benen får fin-fin träning av att stå still i uppförsbacke!”

Efter den första backen med all trängsel var det dags att börja åka på riktigt. Inledde med en mindre smickrande vurpa och slog ansiktet i snön. Med iskall snö i hela ansiktet och en blixtrande huvudvärk fick jag kämpa för att hålla humöret. Det går över – åk nu. Det går över – åk nu. (I duschrummet många timmar senare såg jag det rätt coola såret jag fått tvärs över kinden i fallet. Har aldrig haft nån sån cool skada förut och kände mig lite som Börje Salming. Var värt ett fall så där efteråt).

Spår? Nej, sånt sysslar vi inte med längre bak i startfältet.  Det ÄR kul att åka skidor…jippie? Jag fokuserade mest på att åka. Framåt, framåt, framåt. Och där och då hittade jag en ny mental utmaning. Jag har ju fått för mig att jag vill springa långt, jättelångt. Då måste pannbenet stärkas upp och finns det bättre sätt att göra det än att åka skidor i massor av timmar? Här hittade jag min glädje och energi igen! Jag kände fortfarande inte det var roligt men jag hittade en annan mening med det jag höll på med (förutom att klara det alltså). Jag älskar att tävla med mig själv och nu skulle jag bygga pannben! Wohoo!

Då slog det mig: tänk om man kunde springa istället? Hur coolt hade inte det varit – att springa Vasaloppet? Planeringen satte genast igång och jag löste en massa praktiska frågor kopplade till att springa Vasaloppet en sommar. Skidorna gick framåt under tiden och kilometerna avverkades en efter en. Planen tog form och jag hade inte en tanke på att jag just då höll på att åka Vasaloppet, på skidor.

När jag springer älskar jag mina ben och fötter som accepterar och levererar. När jag nu åkte skidor älskade jag min hjärna som klarade att hålla mig på gott humör i nio mil. Inte en enda gång tänkte jag att jag inte gillar att åka skidor eller att jag skulle ge upp. Inte en enda gång. Jag skulle banne mig köra under den där målportsgrejen. Och det gjorde jag.

Göra det igen? Känns inte nödvändigt. Ska dock åka igen när det är dags för klassikern om ett par år. Fast innan dess har jag något viktigare att göra. En ny utmaning som inte involverar några skidor eller snö. Bara ett par löpardojor och nio mil.